KRÖNIKA: När rösterna i mörkret blev en tragedi

Snart två dygn har gått sedan de första ropen på hjälp ekade över VHF-radion utanför Tjörn. Sedan dess har tragedin som inte bara berört en bygd utan hela Sverige. I en personlig krönika delar Mikael Berglund, journalist och ansvarig utgivare för NYHETERsto, med sig av sina tankar om timmarna då allt förändrades – om journalistiken, ansvaret och rösterna från mörkret som fortfarande dröjer sig kvar – och kommer göra länge.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Strax efter klockan 22 på tisdagskvällen kom det första larmet. Någon hade hört rop på hjälp öster om ön Katten. Där och då visste ingen hur omfattande händelsen var. Men i etern gick det snabbt att förstå att något mycket allvarligt hade inträffat.

Genom VHF-radion kunde vi sedan följa hur räddningsinsatsen växte fram minut för minut. Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, lotsen och andra resurser kallades ut av Sjö- och flygräddningscentralen, JRCC, som ledde arbetet till sjöss. Via appar kan vi samtidigt se räddningsenheter på plats både på sjön och i luften.

Samtalen på sjökanalerna var korta, sakliga och professionella. Positioner lämnades. Söksektorer fördelades. Fynd rapporterades in.

-Tillhörigheter.

-Kläder.

-Vrakdelar.

Sådant som i en vanlig nyhetsrapportering kan bli några få ord i en text, men som där och då fick en helt annan tyngd. Bakom varje uppgift fanns människor. En familj. Anhöriga som ännu inte visste vad som hade hänt.

Det vi hör kan inte publiceras direkt

Att vi kan höra eller se delar av räddningsarbetet på plats eller vi te x via VHF-radio betyder inte att uppgifterna kan publiceras.

Det som sägs i en pågående insats måste först verifieras genom ansvarig myndighet eller ledningscentral. Ett radioanrop kan vara ofullständigt, missuppfattat eller handla om något som ännu inte är bekräftat. Känsliga uppgifter tas via annat system som utomstående inte kan avlyssna.

Därför kan det ibland finnas ett glapp mellan det vi hör och det vi publicerar. Det är medvetet.

I ett sådant läge är det viktigare att uppgifterna är korrekta än att varje detalj kommer ut omedelbart. Bakom varje besked kan det finnas anhöriga som ännu inte har informerats.

Det är också viktigt att komma ihåg att själva händelsen och räddningsinsatsen inte har sekretess, däremot vem eller vilka som är inblandade.

Första nyheten publicerades klockan 22.22

Efter en snabb kontakt med SOS Alarm kunde NYHETERsto som första media publicera de första uppgifterna om händelsen klockan 22.22.

Vid den tidpunkten var informationen knapphändig. Flera blåljusresurser hade larmats och en stor insats pågick på vattnet. Allmänheten hade fått information genom 112-appen och båtar i närheten hade uppmärksammats genom anrop på VHF kanal 16.

En stund senare kom uppgifter om att två personer hade hittats och var på väg mot Rörtången, där ambulans väntade.

Alla uppgifter som kom in behövde kontrolleras innan de kunde publiceras.

Det är i sådana lägen som journalistikens kanske viktigaste regel prövas på riktigt: att inte låta viljan att vara först gå före kravet på att vara korrekt.

Nästan 20 år på plats där det händer

Under snart 20 år som journalist har jag ofta befunnit mig på plats där stora och svåra händelser inträffat.

Det har handlat om bränder, olyckor, sökinsatser och naturhändelser. Ett tydligt exempel är skredet vid E6 i Stenungsund 2023, där jag under en lång och intensiv period rapporterade direkt från området till allmänheten.

Att både bo och arbeta i det område man bevakar ger tydliga fördelar som reporter.

Lokalkännedomen gör att man snabbt förstår vilka platser, vägar, hamnar och verksamheter som berörs. Kontaktnätet gör att man vet vem som kan ha korrekt information och vilka frågor som behöver ställas.

Efter många år i branschen vet också myndigheter och ledningscentraler vem jag är, hur NYHETERsto arbetar och vad vi publicerar – men också vad vi väljer att inte publicera.

Det skapar förtroende och möjliggör en annan typ av dialog före publicering. Ibland kan en uppgift bekräftas. Ibland behöver den förtydligas. Ibland får vi veta att den är riktig, men att den ännu inte kan publiceras eftersom anhöriga inte är underrättade eller insatsen fortfarande befinner sig i ett känsligt skede.

Den tilliten är viktig. Den är uppbyggd under många år och får aldrig tas för given.

Mediesverige vaknade

Under natten började resten av Mediesverige vakna ur sommardvalan och förstå allvaret.

Ledningscentralerna blev nedringda och polisen aktiverade sin pressjour. Samtidigt hade vi som media flera olika aktörer att kontakta: polisen, räddningstjänsten, sjukvården och JRCC.

Alla satt på olika delar av bilden. Alla hade sina rutiner och sin policy för vilka uppgifter som kunde lämnas ut.

I polisens första meddelande efter midnatt angavs att en fritidsbåt hade blivit överkörd av ett handelsfartyg. Den formuleringen fick snabbt stor spridning, både hos myndigheter och medier.

Senare stod det klart att en kollision ännu inte var formellt bekräftad.

Det visar hur svårt informationsläget är under de första timmarna av en stor olycka. En tidig uppgift kan snabbt börja behandlas som ett fastslaget faktum, trots att utredningen knappt har hunnit börja.

Rörtången fylldes av journalister

På onsdagsmorgonen var stora delar av Sveriges medieelit samlad vid Rörtången i Kungälvs kommun, platsen som flera räddningsresurser hade utgått från.

Samtidigt vaknade resten av Sverige till nyheten att en kvinna och ett barn fortfarande saknades.

Helikoptrar och drönare fortsatte söka över området. På vattnet deltog myndighetsfartyg, Sjöräddningssällskapet och privatpersoner med egna båtar.

JRCC har i efterhand särskilt lyft fram de privatpersoner som deltog i sökandet och beskrivit deras insats som föredömlig.

Det är värt att stanna upp vid.

När människor ropar på hjälp på sjön finns det de som lämnar tryggheten i hamnen och ger sig ut i mörkret. Inte för att synas eller få beröm, utan för att någon behöver dem.

När ryktena tar över

Samtidigt som sökandet fortsatte började rykten och diskussioner spridas, framför allt i sociala medier.

-Vilka var de ombord?

-Hade de flytvästar?

-Vem hade gjort fel?

-Varför hade olyckan inträffat?

Frågorna kom långt innan det fanns några säkra svar.

När spekulationerna tog fart valde vi på NYHETERsto att stänga kommentarsfältet. Det var inget svårt beslut.

Yttrandefrihet innebär inte att en lokal nyhetssajt måste upplåta sitt kommentarsfält åt obekräftade påståenden om människor som befinner sig mitt i en katastrof.

Det finns tillfällen när det viktigaste inte är att skapa debatt. Det viktigaste är att visa respekt.

Rösterna stannar kvar

Som journalist lär man sig att hålla distans. Att sortera information, ställa frågor och skriva det som går att belägga.

Men vissa händelser går ändå igenom det professionella skyddet.

Den här natten var en sådan.

Att höra räddningsresurserna söka i mörkret. Att höra hur fynd rapporterades in. Att veta att två människor fortfarande saknades medan arbetet fortsatte timme efter timme.

Det stannar kvar.

Bakom varje myndighetsmeddelande, varje radiosamtal och varje nyhetsuppdatering finns verkliga människor. De som räddades. De som sökte. De som väntade. Och de som aldrig fick hem alla de älskade.

Vårt arbete är att berätta vad som händer. Att göra det snabbt, men framför allt korrekt och med respekt.

Ibland är journalistik att publicera en nyhet först.

Ibland är det att avstå från en uppgift som inte går att verifiera.

Och ibland är det att inse att orden aldrig fullt ut kan beskriva det som utspelade sig ute på det mörka vattnet den där natten.

Mikael Berglund
Journalist och ansvarig utgivare, NYHETERsto