En vecka har gått sedan det kom larm om ras/skred E6 Stenungsundsmotet. Ett larm som kommer att förändra mitt och många andras liv. Det här en krönika av Mikael Berglund, första journalist/fotograf på plats vid raset på E6 Stenungsundsmotet.
Det har nu gått en vecka sedan larmet om ras/skred på E6 väcker mig mitt i natten. I denna krönikan kommer jag vara öppen med hur jag upplevde natten, natten som kommer att bli en del av vår historia.
Jag har arbetat som frilansjournalist med inriktning blåljus sedan 14 år. Är van vid att larmen kommer när man minst anar det och ofta när man planerat något helt annat, fråga min familj.
Larmet
Klockan är 01:47 när larmet kommer. Jag vaknar och kollar snabbt mobilen “ras/skred Stenungsundsmotet”. Just då, i drömmarnas värld ignorerar jag larmet och tänker att det är väl en sten som ramlat ner från berget bredvid, godnatt… Larmen fortsätter komma och min sambo ruskar om mig och jag tänker, okej jag åker och kollar vad det handlar om.
Snabbt på med kläderna och jag sätter mig i bilen. Räddningstjänsten får larmet samtidigt som mig och jag får en brandbil framför mig ut på Stenungsundsmotet. Vi hinner inte rulla många meter innan brandbilen stannar. De har lika mycket, eller ska vi säga lite information om vad som hänt.
Personer kommer springandes mot oss och jag minns att en brandman frågar “vad händer”?
Vi går ur våra fordon och tänder lampan på min videokamera – Det finns ingen väg under oss. Bilar ligger i rasmassorna och där står vi vid stupet – med en stor brandbil. Jag hinner ta några bilder, bilder som senare kommer gå till historien. En motorväg som är kapad och fordon som ligger i rasmassor. Sedan inser vi att det är läge att backa, där står vi med en stor brandbil som väger en hel del och risk för nya ras.
I efterhand kommer tanken, om jag varit 30 sekunder tidigare så hade jag kört ut på E6 i 110 km/h på väg till något som kunde blivit det sista jag gjorde i livet.
Risk för nya ras
– Jag vänder på motet och kör mot Munkeröd – även här är vägen kapad. Någonstans där tänker jag – vad är det som händer?
En ambulanssjukvårdare frågar om jag bara ska ta en bild?
– Ja, en bild sedan backar jag
– Bra, bara en bild. Jag var med vid skredet i Munkedal också för många år sedan och det där är inget att leka med.
Jag tar en bild vid Ucklumsvägen och Preem-macken och då kommer en en annan ambulanssjukvårdare och säger “Du leker med ditt… och vårt liv just nu”. Först där och då inser jag att det är inte värt detta, det finns risk för nya ras. Jag har ett uppdrag att informera och rapportera till allmänheten – men jag riskerar inte mitt eller någon annans liv för en bild.
Området spärras sedan av och jag börjar sända live. det är natt mot lördag och inga andra journalister på plats förrän vid 06-07. Jag får iväg en första drönarbild från området innan det blir flygförbud över området. En bild som visar förödelsen – En bild som gör att vi förstår allvaret, vilken förödelse detta ras orsakat.
Det som händer och efter detta är att andra medier tar över. Vi på NYHETERsto rapporterar, men vi granskar inte. Vi har inte gjort en text om varför utan fokuserar på att rapportera till er, vad som händer och vad som hänt.
Sålt bilder till hela världen?
Många frågar om jag blivit ekonomiskt oberoende efter att ha sålt så många bilder från händelsen, svaret är nej. De flesta som köper bilder av oss har vi avtal med. det betyder att de kan få bilder av oss utan extra kostnad och på något sätt känns det skönt, att inte behöva jaga smaska bilder.
Tack
Efter denna natt har jag aldrig tidigare fått så många tack, ryggdunkningar på torget och mail. Tack! Vi gör detta tillsammans.
Efter denna natt och vad jag upplevt har jag valt att ställa upp på ett fåtal intervjuer. Det är inte jag som borde stå i fokus utan alla de som arbetade denna natten med räddningsinsatsen. Och tack för att vi får följa ert arbeta.
En intervju/artikel vi kan rekommendera er är bloggen “Glicko.me“, blogg av Glenn Andersson. Bilder i denna krönika är från bloggen.
